Förlåt mig...

Jag har inte varit direkt ärlig mot folk som känner mig... Inte ens mot Dennis.
Jag mår inte bra inombords, och jag orkar inte riktigt dölja det längre. Situationen hemma funkar inte längre, det blir sämre och sämre för varje dag som går. Istället för att ta tag i saker och ting stänger jag in mig på rummet, och går in i någon slags dvala. Allt här hemma går på rutin, vilket iofs är bra, för på något sätt får det mig att leva.
Jag ljuger för folk dagligen, och det får mig att må ännu sämre. Men på något sätt har det blivit ett enkelt sätt för mig att försvara mig mot det dåliga, genom att framträda som glad och lycklig. Men nu orkar jag inte det längre.

Jag orkar inte längre att bli behandlad som någon jävla idiot som folk tror man kan bete sig hur som helst emot. Jag har ett "handikapp", jag hör dåligt på mitt ena öra, och istället för att behöva ursäkta mig hela tiden så framstår jag som en dum jävla idiot som bara säger "va?" hela tiden. Jag är trött på det, jag önskar bara att folk kunde förstå...

Jag tackar nej till kompisar ganska ofta, just för att jag inte orkar vara någon jag inte är. Och jag önskar att dom som känner mig förstår det. Döm mig inte bara för mina handlingar, döm mig också för den jag är..

Jag vill bara väl, okej?