Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, vad jag vill med det här inlägget. Mest är det nog för att dels få en chans att skriva av mig och för att berätta hur jag har det just nu. Du väljer själv om du vill läsa, jag tvingar ingen.
Ska jag vara ärlig så är jag inne i en riktigt svår period just nu, enligt mig själv. Jag sover så fruktansvärt dåligt på nätterna, jag drömmer oroligt och det känns inte som om jag är utsövd när jag vaknar. Vilket jag tror leder till att jag fullkomligt däckar i soffan på kvällarna. Med tv:n på i bakgrunden får jag en möjlighet att för en kort stund stänga av alla dessa ångesttankar och jag somnar. Jag har flera gånger vaknat av att Dennis sitter och tittar på mig och sover alltså så hårt att jag inte hör när han kommer in i vardagsrummet eller av att han sätter sig i soffan. För de som känner mig vet att jag annars är en ganska lättväckt person…
Det här med ångesten då… Ja, det kryper i kroppen bara jag tänker på det. Jag sa till mig själv att jag skulle vara ärlig, jag har nog aldrig mått så här som jag mår just nu. Tårarna börjar rinna bara av att jag skriver ordet ångest. Jag vet inte, men det är kanske dags att söka hjälp. Men vad säger man? ”Hej, jag heter Åsa och jag har ångest över mitt liv”? Jag är inte den som ber om hjälp om sånt här. Dennis frågar mig dagligen om det är något han kan hjälpa mig med, men varje gång säger jag nej och det bara byggs upp inom mig. Folk i min närhet som jag pratar med frågar hur det är, men jag säger att det är okej, jag känner mig blockad och kan inte öppna upp mig för någon. Det är liksom är lättare att inte gå in på det, att inte behöva förklara. Jag vet att det inte är rätt, jag mår inte bra av att behålla allt för mig själv. Men det är uppenbarligen så jag fungerar just nu.
Jag känner mig så jävla kass rent ut sagt. Jag är snart klar med min utbildning… Och jag har PANIK! Folk till höger och vänster får jobb och vad händer med mig? Jo, jag har pluggat 3½ år till förskollärare och just nu känns det som om jag ska vara glad om jag kommer in i vikariepoolen. Allt känns så jävla otryggt och jag vet att jag har en enorm press på mig att hitta ett jobb. Jag har inget självförtroende alls just nu, det känns som om allt bara går åt helvete just nu. Jag hade hoppats på en gnutta trygghet i och med vikariepoolen, att jag kanske skulle få en chans att jobba nu i december. Nu vet jag att det inte är möjligt och att jag kommer stå helt utan pengar i januari. Folk säger att det kommer ordna sig och att jag kommer få jobb jag också, att det inte är något jag ska oroa mig för. Men dessa tankar fullkomligt äter upp mig inombords, det kommer inte ordna sig. I alla fall inte nu när jag behöver det som mest… Jag vill inte lägga bördan på Dennis, han jobbar arslet av sig just nu för att vi ska få pengar så vi kan åtminstone betala räkningarna… Han har inte gjort något för att förtjäna det här, det är mitt problem och något som han inte egentligen ska behöva tänka på. Det får mig att må så otroligt dåligt när jag vet att han är trött, att han inte mår bra. Allt på grund av att jag är så jävla kass…
Det är snart min födelsedag, men ärligt talat så gör det inget om ni glömmer bort den dagen, jag vill ändå inte bli firad. Julen kan vi hoppa över den också. Mitt examensarbete kan dra åt helvete typ. Det går inte alls, jag kommer inte igång med skrivandet och det är så jävla kasst av mig. Det gör ont i magen jag bara tänker på det, speciellt när folk omkring mig har kommit hur långt som helst, när de säger att de blir peppade att skriva för att de vet att de snart är färdiga och för att de har ett jobb som väntar. Men det har ju inte jag, så varför lixom? Jag vet att det är sjukt att tänka så, men jag kan inte bara stänga av tankarna… Hur mycket jag än vill det, så går det inte.
Aja, det får väl räcka såhär… Jag orkar inte skriva mer. 
Jag säger redan nu God Jul, för jag kommer nog inte uppdatera mer här i år, utan tar en paus och kommer tillbaka nästa år med nya krafter, det är mitt mål!
Tack för att ni orkar läsa :)
(Bilden är från 2008, min fina bukett som jag fick av älsklingen på min födelsedag)
