Ibland, eller ja… Rätt ofta så funderar jag på det här med döden. Vad händer? Finns det något liv på den "andra sidan"? Jag tror faktiskt det, tror jag. Alltså, man kan ju inte bara försvinna sådär, själen och personligheten måste ju ta vägen någonstans.
Funderar också på vad som skulle hända om jag dog, vilka som skulle sakna mig. Såklart familjen, släkten och Dennis. Men vilka "vänner"? Blir det så att dom man inte har sett röken av på ett tag helt plöstligt erkänner mig som deras vän? Helt plöstligt blir man den många saknar? Ibland känns det så, fy fan. Det är en hemsk tanke, att man ska behöva dö för att någon ska erkänna ens existens…
Förutom att jag är inne i en period av mycket tankar så är jag också inne i en period då jag känner mig fruktansvärt ensam. Vet inte om det har med att göra att jag är i Kisa om kvällarna, och att jag inte har någon att prata med. Var så skönt när Dennis var här, att få umgås med någon.
Ont i magen får man av den här känslan. Jag vill aldrig behöva vara ensam, jag vill ha någon runt mig. Hemma har jag alltid mamma som kommer och frågar om saker, håller mig sällskap. Men här i Kisa blir allt så verkligt på ett annat sätt, ensamhet suger! Jag vill aldrig behöva bli lämnad ensam…
Ambulanssjukvårdare kanske vore något. Tror Du att jag skulle klara av det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar